När jag fick jobbet i Stockholm var jag galet glad. Jag hade chans till en tillsvidare anställning och en möjlighet till att äntligen blir vuxen. Det vill säga, lättare att få de lägenheter jag ville ha mm. När jag var på intervjun berättade min blivande arbetsgivare att jag skulle vara reporter och producent på produktionsbolaget. Och det hela började bra, under två veckor gjorde jag jobb i Karlskrona/Ronneby, Storuman, en flygmässa och sedan en sväng till Bollnäs. Trivdes som fisken i vattnet och kände att jag hade världens grymmaste jobb.

MEN

Sedan var det stopp. Jag blev sittandes vid ett skrivbord dag ut och dag in, och under 85% av tiden hade jag ingenting att göra. Och resterande 15% av tiden satt jag och skrev manus och artiklar. Trots upprepade påstötningar att jag faktiskt har videoreporterkompetens, dvs att jag kan både fota/filma, intervjua och redigera inslag själv, så togs inte den kompetensen till vara. Utan organisationen inom företaget var väldigt stel. Lägg därtill att mitt främsta arbetsredskap var datorn, men trots upprepade påpekanden var jag, när de tre månaderna hade gått, fortfarande utan en egen arbetsdator. Vi var tre stycken som delade en dator. (det finns mycket mer i stil med det här, men väljer att inte gå in på för mycket detaljer här på bloggen)

Jag kände tillslut att jag ar rädd för att komma för långt bort ifrån journalistiken, jag höll på att tappa mina videoreporter kunskaper och jag satt sysslolös 85% av tiden.
Det i kombination med att jag hade ångest redan på lördagkväll över att jag var tvungen att gå till jobbet på måndagen, gjorde att när min projekt/provanställning var slut -inte fortsatte arbetet. Och som "tur var" tyckte inte min arbetsgivare heller att det fanns någon anledning till fortsättning.

Jobbet tog något oerhört på min livgnista och hälsa. All min energi gick åt till att överhuvdtaget ta mig till jobbet varje dag. Tyvärr blev följden av det att jag avskärmade mig ganska mycket från mina vänner, slutade blogga och bara gick och mådde dåligt. Kände att jag inte hade mycket att ge, varken irl eller här på bloggen.

De långa arbetsdagarna jag hade 13-14 timmar (inkl. pendling) gjorde sitt till. Jag skulle inte ha några som helst problem -jag upprepar, inte ha några som helst problem med de arbetsdagarna om det var ett jobb som jag trivdes på. Men när jobbet enbart innebar ångest, blev det oerhört tungt.

Så var det med det. Stockholmsäventyret blev kort och för jävligt. Nu är jag springvikarie igen, och hoppar in här och där från norr till söder.

Men jag trivs och mår bra, i och med att jag mår bra, har jag också oerhört mycket att ge!!