Imorgon är det dags att påbörja sommarvikariatet på radion. Ärligt talat känns det så där. Förstå mig rätt nu, givetvis vill jag jobba det handlar inte om det. Utan mer om den hopplösa situation som råder på radion för närvarande. Förra sommaren när jag fick vikariat där så sträckte det sig från mitten av juli till efter valet (blev sedan förlängt året året ut). I år hade jag sex veckor från början som sedan skars ner till fem veckor (samma för alla vikarier med "kortare" perioder). I år ser jag ingen ljusning där till hösten heller. Alla neddragningar och omstruktureringar gör att det inte kommer att finnas utrymme för några längre vikariat i höst.

Under juni månad har det blivit en del arbete hos min tidigare arbetsgivare på teve. Och när jag var där så kände jag hur mycket jag verkligen älskar att arbeta med teve. Om jag hade haft lite is i magen så kanske jag inte skulle ha varit så snabb med att tacka ja till sommarvikariatet på radion. Jag vet att det kan låta otacksamt, men det är så jag känner. För så som läget är nu, försvinner jag från teve när alla sommarvikarier kommer in och efter mina fem veckor på radion måste jag återigen "slåss för en plats på teve" eftersom att alla duktiga sommarvikarier har då varit inne i några veckor och flytta fram sina positioner.

Usch, jag låter otroligt sur och bitter nu, jag vet, men det är den bistra verkligheten i en bransch där vissa skulle sälja sina egna barn för att få någon form av anställning. Men som sagt, jag ska göra mina fem veckor på radion och jag kommer tycka att det är hur roligt som helst, och jag kommer att älska varenda sekund (när jag väl är där). Sedan är det bara att mobilsera krafterna och återigen börja längst ner i näringskedjan på teve, för att sakta med säkert arbeta in sig igen. En liten morot/tröst i sammanhanget är det faktiskt var min fd arbetsgivare som kontaktade mig och frågade om jag kunde börja hos dem igen och det måste ju i alla fall betyda något…

Men det kommer bli en tuff sommar och höst…..